Efter att ha representerat den svenska handledarföreningen i ANSE:s generalförsamling som i år var i Paris har jag återvänt med huvudet fullt av nya tankar och idéer. Det känns som om jag, precis som Alice, fallit ner i ett kaninhål och hamnat i en värld där verkligheten vridits ett varv och saker är lite mer fantastiska än de verkar vara. Under dessa dagar mötte jag en verklig kanin på innergården i Centre Vincentien Ferdinand Portal– precis som den vita kaninen i "Alice i Underlandet", som säger "Oh dear! Oh dear! I shall be too late!" och rusar iväg. Även om min kanin inte verkade ha samma brådska, fick den mig att undra om jag, likt Alice, var på väg att upptäcka något helt nytt. Platsen var fylld av historia och engagemang och befolkades av munkar, nunnor, hemlösa, och internationella gäster.
På mitt frukostcafé träffade jag också en katt som påminde mig om Cheshirekatten – den som säger: "We’re all mad here." Med ett kattlikt leende som om den visste något jag inte visste, tittade den på mig från sitt hörn.
I detta Paris fylldes jag av en känsla av att vara i en plats där gränserna mellan det vardagliga och det extraordinära är lika flytande som Alice’s vandringar i Underlandet. Precis som Alice påbörjade jag en resa, inte genom ett kaninhål, utan genom tankens labyrint av nya idéer och oväntade möten.